Nu börjar det sjunka in det jag har varit med om. Ångest blandat med funderingar. Tänk om...varför tog det så lång tid innan jag fick upp köttbullen,gjorde jag fel,kunde jag ha gjort annorlunda....eller gjorde jag helt rätt...tänk om...

Det var så otroligt skönt att få träffa pojken och hans föräldrar igår. Kramas och prata lite om det som hände(det kändes magiskt att bara få ta på honom). De gav mig en merci chokladask och idag knackade det på min dörr hemma. Utanför står rektorn med världens tulpanbukett och ett fint skrivet kort. Vi grät och hon tackade om och om igen.

Jag har blivit erbjuden psykolog hjälp men det behovet har jag inte så länge min familj,vänner och kollegor orkar lyssna. Det jag däremot har behov av är att få prata med någon som är utbildad inom HLR. Bara att få stöta och blöta och få bekräftat att jag gjorde helt rätt.

Nu är det fokus på mig,känner att jag behöver sitta ensam och lyssna på scocco. Ikväll är det tjejträff igen....gud så skönt!