Jag har en släkting som tyvärr ligger för döden. Hon är 86 år och har levt ett rikt liv klart nu. Hennes man dog i julas och de har levt  nära avrandra i över 70 år så hennes saknad har varit stor! Hon ger nog upp nu.

Min 7 årige son blev väldigt ledsen över detta, tror även att det är så att hans tankar om att man kan dö kommer över honom. Han satt i mitt knä,höll mig hårt och sade: Mamma,Jag vill skriva ett brev till henne som min mormor kan lämna i kistan. Så vi satte oss. Han formulerade brevet så fint men det som fick både mig och min man att fälla tårar var bilden som han ritade:

"Hennes man står och håller i ett hjärta och hon kommer flygandes med klänning och vingar. De sträcker ut armarna mot varandra och ser lyckliga ut".

                      Älskade barn!